Finland under ryska tiden
Finland under ryska tiden
Efter finska kriget, även kallat 1808 och 1809 års krig, förlorade Sverige landområdet Finland till Ryssland. Efter kriget började Finland tillhöra det ryska riket. Finland blev en långtgående autonom del av det stora imperiet. Den ryske tsaren hade fortsättningsvis kontrollen av den självstyrande enheten Finland. Finlands invånare ansåg i allmänhet att Finland skulle vara ett eget land i personalunion med Ryssland, vilket innebär en union mellan två stater med gemensam ledare. De ryska invånarna ville istället se Finland som ett underkuvat område utan undantag för rättigheter.
Storfurstendömet Finland
Det finländska området hade autonomi, självstyre, vilket innebär att Finland hade rättigheter som övriga Ryssland saknade. Finland hade många förmåner t.ex. saknade den ryska befolkningen medborgerliga rättigheter i det finska området. En tullgräns skilde det finska området från det ryska imperiet och alla tullavgifter gick till autonomin Finland. Skatterna som samlades upp av den finska befolkningen gick endast till finska ändamål.
För att organisera folket fick Finland kommuner och folkskolor under den ryska tiden. Finland hade dessutom värnplikt från och med 1878. Finlands egna värnplikt var inte uppskattad av övriga Ryssland inte heller att finländarna hade egna frimärken och fick mark som egen valuta år 1860.
Nationalismens uppvaknande
Startskottet för Finlands nationella uppvaknande var Elias Lönnrots publikation 1835 av det finska nationaleposet, Kalevala. Under denna tid bildades Lördagssällskapet som jobbade för nationalismen i Finland. Johan Ludvig Runeberg skrev vårt nationalepos, Vårt land, och Johan Vilhelm Snellman, som också är kallad finska språkets fader, gav ut tidningar både på svenska och finska. De ville tillsammans stärka finska språkets ställning och stärka banden mellan folkgrupperna i Finland.
En stor del av den svenskspråkiga överklassen lärde sig finska och började använda den istället för svenskan. Finska språkets ställnings stärktes och många svenskar förfinskade sina namn för att skapa en fosterlandskänsla. Många nationalister deltog under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vill vi inte bli, låt oss vara finnar". Man ville försäkra sig om att Finland skulle förbli ett eget land med egna lagar och riksdag.
Ryskt förtryck
Finländarnas nationalkänsla blev ett hot för det ryska imperiet och ett antal förrysknings-försök ägde rum under ofärdsåren, 1899-1917. Under den första förryskningsperioden 1899-1908 ogillade många ryssar finländarnas speciella rättigheter och landets välmående. Ryssland ville förryska alla folkslag i Ryssland eftersom de var rädda att Tyskland skulle anfalla via Finland i första världskriget. Under ofärdsåren var det oroligt i landet och bland annat sköt Eugen Schauman den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov och blev senare en finsk nationalhjälte för sina handlingar.
Under den andra förryskningsperioden 1908-1917 mister finländarna många av sina tidigare rättigheter. Ministerstatssekreteraren mister sin makt och Finlands lagar började stiftas av endast av Rysslands riksdag och tsaren. Ryssarna fick samma rättigheter som finländare i det finska området och ett fullständigt förryskningsprogram påbörjades 1914 samtidigt som första världskriget bröt ut.
Storfurstendömets ledare
Rysslands tsar, Alexander I, samlade ihop lantdagen i Borgå under våren 1809, för att förhandla om hur förhållandet mellan Finland och Ryssland skulle fungera. Under mötet gjorde tsaren en regentförsäkran och lovade att Finland skulle få behålla sina gamla lagar och privilegier i utbyte av att stånden svor honom sin trohet. Senare på hösten avträdde Sverige offentligt området Finland.
Finland blev tvungen att bygga upp en ny administration. Den kejserlig senaten blev regeringsmakten för Finland under den ryska tiden. Generalguvernören var tsarens ställföreträdare som hade sista ordet i de ärenden som framlades i senaten. Senaten fungerade som regering och högsta domstol och vid hovet i St. Petersburg fanns "kommittén för de finska ärendena" som leddes av den svenska tsar-rådgivaren Gustaf Mauritz Armfelt. Kommittén bestämde 1812 att Helsingfors skulle vara Finlands huvudstad och de viktiga ämbetsverken flyttade dit från Åbo. Från och med 1826 avskaffades kommittén och arbetet började skötas av en ministerstatssekreterare, som förde fram finska ärenden för den ryske tsaren. År 1863 beslöt Alexander II att den finska lantdagen skulle sammankallas åtminstone vart femte år. Lantdagen fick en viktig roll i Finlands politiska liv.
Rysslands invånare ansåg att den finländska delen av riket hade för mycket självbestämmanderätt vilket ledde till att den ryska tsaren skrev under februarimanifestet 1899. Manifestet inledde en aktiv förryskningsperiod i Finland. Finlands lagar som inte överensstämde med lagarna i det övriga Ryssland skulle avskaffas och i fortsättningen var det endast tsaren och det ryska riksrådet som fattade beslut över det finländska området. För de ledande kretsarna i Finland kom februarimanifestet som en överraskning. Finländarna försökte genom namninsamlingar och manifestationer protestera eftersom februarimanifestet stred mot tsarens regentförsäkran, protesterna fick ingen större inverkan. Förhandlingarna mellan Finlands överhuvud och det ryska riksrådet gick relativt bra förutom frågor kring militären och penninglagstiftningen.
Det självständiga Finland
Finland blev en självständig nation 6 december 1917 när lantdagen förklarade landet självständigt. Den ryska revolutionen och första världskriget var den utlösande faktorn till Finlands självständighet. När tsaren abdikerade tog senaten över alla regeringsärenden i Finland, i december förklarade Svinhufvuds senat landet självständigt. I det självständiga Finland rådde det brist på mat och det rådde misstro mellan stånden. Den lidande befolkningen bidrog till att en stor del av befolkningen ville ha tillbaka den ryske tsaren, de blandade åsikterna utgjorde grunden för det finska inbördeskriget.
Källhänvisning:
Finlands Historia 3 - Matti Klinge, 1996
Text: Sandra Damsten